2015/11/05

Citalopram ---> Vägen tillbaka till mig själv

Det där kan faktiskt vara helt sant. Jag vet inte helt säkert än men mycket pekar på det. Att jag med hjälp av ett piller kan ha upptäckt något nytt med mig själv. Nämligen mig själv.

De senaste månaderna har jag levt ganska isolerat och mellan hopp och förtvivlan då jag genomgått två utredningar för att komma fram till vad mitt problem verkligen är. Har jag ens problem? I relation till alla människor på flykt, de som fått cancerbesked, de som föddes utan armar, utan hörsel, utan syn, utan föräldrar, de som förlorat ett barn. Vad kan jag säga om mitt problem. Futtigt och luddigt. Märks ju inte ens utåt. Folk jag känt i bokstavligen talat hela mitt liv ifrågasätter det, så det är klart att jag själv tvivlat. I alla år. I kanske 20 år har jag funderat vad som är fel på mig.

Jag har skrivit om det här förut.
I bloggen är jag ibland superpersonlig. Det mår jag efteråt ganska dåligt för.
Vissa perioder skriver jag bara om roliga saker, för jag vill inte sprida tråkigheter.
Vissa perioder händer inte så mycket roliga saker så då skriver jag inte alls.
I år har det varit ganska många sådana perioder. När det inte händer några roliga saker. Utan mest tråkiga saker.
Såna tråkiga saker kan vara att jag mått dåligt och inte orkat ta mig ur sängen. Persiennerna nere. Lamporna är släckta. Mobilen i flygplansläge. Jag ligger insnurrad som en burrito i täcket en hel dag med hörlurarna intryckta så långt det går i öronen och volymen är så hög att hjärnan liksom vibrerar. Samtidigt som jag gungar kroppen fram och tillbaka. Distraherar ångesten från att komma åt mig på djupet. Den kan inte fånga mig om jag skakar av den. Den kan inte komma åt hjärnan om musiken pumpar så där hårt.
Såna dagar har man liksom ingen lust att blogga. Man har fullt upp med att överleva och hålla verkligheten borta.

Men så kommer dagar som den här. Dagar jag känner mig stark och ibland euforisk. Då jag vill dela med mig. Kreativiteten sprudlar och jag vill skrika till hela världen - se mig - jag lever - livet är här och nu och jag lever det.

Det bästa med den här dagen är att jag nu har mått så här i typ en månad. Jag har alltså mått "BRA" i en månad i sträck. En månad i sträck har jag, när jag klivit upp trött på morgon - känt efter- och inte haft ångest-inte varit stressad- och inte haft dunkande, svidande, tryckande, smärta i nacke, axlar och rygg..och framförallt inte i huvudet. Det är november månad, vanligtvis den jobbigaste månaden på året..och jag måste erkänna att jag mår som om det vore april!

Det är inte bara underbart, det är också häpnadsväckande, otroligt och på ett sätt helt galet. Medicinen som hjälpt mig är Citalopram. En vanlig SSRI-medicin som hjälper männsikor världen över att bli sig själva igen. Jag har antagligen inte varit mig själv på 20 år så det är svårt att veta vad som är mig själv. Andra kommer kanske inte ens märka någon skillnad om de träffar mig nu. Men inombords lär jag sakta men säkert känna min nya hjärna och mig själv igen, och det är spännande ska ni veta. För att förstå känslan så kan ni sätta på myrornas krig på tvn och sitta kvar där i 20 år och sen byta kanal. Då förstår ni vad jag menar :-)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar