Mod och tvekan

När jag var liten så var jag modig. Åtminstone trodde jag att jag va det. Jag fick höra det så ofta att det blev en del av min personlighet. Men jag visste nog inte vad mod var. Visst, jag vågade ju ta i spindlar, springa in i en mörk skog och klättra högst upp i trädet, som mina kompisar kanske inte vågade. Men är det mod? Jag gjorde ju det eftersom jag kunde, jag funderade inte ens på det. Jag var inte rädd för det. Alls.

Men mod är väl att göra något man egentligen inte vågar? Att gå emot sina rädslor. Att stå ut med skräcken trots att den flåsar dig i nacken. Att kunna fokusera på målet trots att hela ditt väsen säger ifrån.

Som liten levde jag efter devisen - "Kan du så kan väl jag?" Jag vet inte hur eller när det hände, men någonstans på vägen in i vuxenvärlden försvann det där mer och mer och omvandlades till - "Men inte kan väl jag?"

Det som tidigare va så självklart förvandlades till en tvekan som blev till rädsla och senare ren skräck. Helt plötsligt har man hittat ett sätt att leva som gör att man aldrig behöver utsättas för saker man inte vill, kan eller behöver göra. Det funkar ganska bra att leva så. Man undviker skräcken och livet lunkar på i sin vanliga takt. Man tänker att man sitter i förarsätet, att det är jag som styr, jag har kontrollen.

Men egentligen sitter man ju i passagerarsätet och låter någon annan eller något annat styra. Vilket är helt okej, om det är så man vill leva. Eller så kan man göra precis tvärtom.

En vän till mig har precis bestämt sig för att göra just det. Tvärtom. Att gå emot hans egna uppsatta sanningar och regler. Det ska bli intressant. Väntar med spänning på resultatet och önskar att jag också vågade. Jag observerar och analyserar, funderar och överlägger med mig själv. Men hoppas att det kommer en dag då jag återigen känner - Kan du så kan väl jag?