Så jävla PK!
Jag har alltid varit väldigt PK. Tror jag föddes sån, för minns inte när jag blev det eller vem/vad som inspirerat till det. Man kan nog säga att jag generellt har många åsikter. Om det mesta.
Detta för med sig både bra och dåliga. Har hamnat i otaliga diskussioner pga detta. Även i ett demokratiskt och relativt jämställt land som Sverige. Det är tröttsamt och kämpigt att alltid stå upp för sin åsikt. Att inte hålla käft. Att man som tjej tar plats och pratar mycket är som bekant inte alltid så populärt.
Jag minns hur jag i tidiga tonåren ofta hamnade i gräl med männen i min familj när jag uttryckte min åsikt gällande något seriöst ämne.
De orkade inte ta diskussionen, de skrattade bort allt och tyckte det va kul att provocera mig för att jag blev så arg (frustrerad). Det är så otroligt nervärderande att inte bli lyssnad på. Att inte bli tagen på allvar.
De menade inget illa, jag vet det. De visste väl inte bättre, och förstod inte att DE satte gränser för hur JAG som tjej skulle bete mig.
Jag fick uppmuntran när jag tog tag i hushållet, bakade, strök pappas skjortor och satte upp gardiner. Då var det aldrig någon som sa emot eller slet hushållsmaskinen ur handen på mig för att provocera.
Så då fortsatte jag med det. Gjorde det som förväntades av mig. Tog hand om, pysslade, fixade och donade. Men i det tysta så funderade jag och analyserade ALLT och ALLA. Lärde mig läsa av människor, känna av deras humör, analyserade sönder saker, hjärnan gick alltid på högvarv.
Så en dag blev jag vuxen, flyttade från lilla orten och ut i världen, träffade människor som jag, som tyckte det var viktigt och intressant att prata om mänskliga rättigheter, sexsim, feminism och tusen andra -ismer. Jag träffade människor som kunde så otroligt mycket mer än jag, som kom från en helt annan värld, de hade levt, studerat, jobbat ideellt, stått på barriärerna och kämpat i år..medan jag lullat runt hemma och sytt gardiner och vikt brorsans tvätt...
Jag hade återigen inget att komma med. Inget jag sa va nytt och fräscht. De hade redan kämpat åt mig.
Så jag gav upp drömmen om att jobba med de stora frågorna i de största forumen.
Avundas deras mod, de som verkligen tog på sig den koftan, de som står där och kämpar. Men jag fortsatte vara åsiktsmaskin, att dra mitt strå till stacken. Jag står upp för det jag tror på i vardagen och vägrar hålla käft.
Visst är det fortfarande jobbigt att som tjej ta plats. Vi har fortfarande både JANTE och DEN LÅGA SJÄLVKÄNSLAN kvar i ryggsäcken.. Man hamnar dagligen i situationer där man i efterhand önskar man hanterat saker annorlunda. Men för det mesta säger jag ifrån, och för det mesta hörs jag. Ibland skäms jag efter ett möte där jag pratat mycket och tänker att jag får kompensera genom att vara tyst JÄTTELÄNGE nästa gång. Men det brukar hålla i en kvart, sen bubblar det i mig. Hjärtat slår och huvudet värker av alla tankar om orättvisor. Munnen lever sitt eget liv. KAN INTE hålla käften. TÄNKER inte hålla käft.
Detta för med sig både bra och dåliga. Har hamnat i otaliga diskussioner pga detta. Även i ett demokratiskt och relativt jämställt land som Sverige. Det är tröttsamt och kämpigt att alltid stå upp för sin åsikt. Att inte hålla käft. Att man som tjej tar plats och pratar mycket är som bekant inte alltid så populärt.
Jag minns hur jag i tidiga tonåren ofta hamnade i gräl med männen i min familj när jag uttryckte min åsikt gällande något seriöst ämne.
De orkade inte ta diskussionen, de skrattade bort allt och tyckte det va kul att provocera mig för att jag blev så arg (frustrerad). Det är så otroligt nervärderande att inte bli lyssnad på. Att inte bli tagen på allvar.
De menade inget illa, jag vet det. De visste väl inte bättre, och förstod inte att DE satte gränser för hur JAG som tjej skulle bete mig.
Jag fick uppmuntran när jag tog tag i hushållet, bakade, strök pappas skjortor och satte upp gardiner. Då var det aldrig någon som sa emot eller slet hushållsmaskinen ur handen på mig för att provocera.
Så då fortsatte jag med det. Gjorde det som förväntades av mig. Tog hand om, pysslade, fixade och donade. Men i det tysta så funderade jag och analyserade ALLT och ALLA. Lärde mig läsa av människor, känna av deras humör, analyserade sönder saker, hjärnan gick alltid på högvarv.
Så en dag blev jag vuxen, flyttade från lilla orten och ut i världen, träffade människor som jag, som tyckte det var viktigt och intressant att prata om mänskliga rättigheter, sexsim, feminism och tusen andra -ismer. Jag träffade människor som kunde så otroligt mycket mer än jag, som kom från en helt annan värld, de hade levt, studerat, jobbat ideellt, stått på barriärerna och kämpat i år..medan jag lullat runt hemma och sytt gardiner och vikt brorsans tvätt...
Jag hade återigen inget att komma med. Inget jag sa va nytt och fräscht. De hade redan kämpat åt mig.
Så jag gav upp drömmen om att jobba med de stora frågorna i de största forumen.
Avundas deras mod, de som verkligen tog på sig den koftan, de som står där och kämpar. Men jag fortsatte vara åsiktsmaskin, att dra mitt strå till stacken. Jag står upp för det jag tror på i vardagen och vägrar hålla käft.
Visst är det fortfarande jobbigt att som tjej ta plats. Vi har fortfarande både JANTE och DEN LÅGA SJÄLVKÄNSLAN kvar i ryggsäcken.. Man hamnar dagligen i situationer där man i efterhand önskar man hanterat saker annorlunda. Men för det mesta säger jag ifrån, och för det mesta hörs jag. Ibland skäms jag efter ett möte där jag pratat mycket och tänker att jag får kompensera genom att vara tyst JÄTTELÄNGE nästa gång. Men det brukar hålla i en kvart, sen bubblar det i mig. Hjärtat slår och huvudet värker av alla tankar om orättvisor. Munnen lever sitt eget liv. KAN INTE hålla käften. TÄNKER inte hålla käft.
Kommentarer
Skicka en kommentar