PMS

Söndag.
En vecka kvar till sommarlovet.
En promenad i ljummen sommarkväll.
Gick byn runt.
Genom villaområden som doftade av syrén och hundkäx, förbi hästarna i hagen som kom emot mig, stod vid stängslet och tittade på mig med stora ögon som sa, kom och klappa mig, vi behöver bli klappade.
I hörlurarna hade jag Sofia Karlssons ljuva stämma och allt kändes som en film.
Filmen fortsatte genom ett tomt och öde litet centrum
En liten skatbebis hade hamnat mitt på gatan och jag stannade och tittade på den, vad gör du där lilla vän sa jag, men den var alldeles för ny i världen för att veta att den riskerade sitt liv där den satt.
Förbi beachvolleyplanen där mina klasskamrater spelade i solnedgången.
De tittade mot mig, de vinkade och fortsatte spela.
Korsade landsvägen som var öde.
Jag hade kunnat dansa där.
Eufori.
Kändes som jag ägde vägen.
Samma sak kände modiga grodan som tagit sig hela vägen över och nu stannade framför mig och vi tittade på varandra några sekunder innan den fortsätte ner i tryggheten i diket.
Jag svängde ner mot kyrkan och såg en man vattna blommorna på sin familjegrav.
En syssla värd en vacker sommarkväll.
Gick hemåt, uppför kullen, stannade till en sekund uppe på toppen, tittade ut över älven och kände för att gråta.
Varför denna känslostorm?
Varför så melankolisk?
De lila & gröna Nike-skorna lyste i de sista solstrimmorna som syntes bakom träden.
Gick ner för kullen, mot min dörr.
Insåg vad det var och log..
PMS