Drömmen om livet

Idag har jag varit på inflyttnings-/babyshowerfika hos min vän E som flyttat in i ett område nära mig. Eller nära, det tog 25min att gå dit, men jag slapp ta tunnelbana eller buss, det är lyx!

Mysig tillställning med en massa gott att äta och bästa vännerna att tjattra med. Mest pratade vi graviditeter och bebisar. För att fyra som var där är gravida, en kunde inte komma för hon födde igår. Tre hade lämnat barnen hemma och sen var vi tre utan barn.

Vi barnlösa. Av dessa tre är en sambo, en särbo och en singel. Gissa vem som är jag?

Vill absolut inte förta lyckan i alla graviditeter, är så genuint glad för alla mina vänner som har blivit eller kommer få bli mammor. Men ibland blir det väldigt påtagligt att man är utanför den där världen och det börjar kännas mer och mer obekvämt.

Jag var på intervju i onsdags och fick frågan om civilstånd..(vad det nu kan ha för relevans?) och jag svarade: Singel!
Varpå chefen sa: - Ok då antar jag att du inte har några barn heller?
Jag: - Det kan du anta.

Och jag kände mig som en misslyckad person. Trots att han kallat mig på intervjun baserat på mitt tidigare arbetsliv och även sa" Du har en väldigt bra profil och bakgrund och du har mycket bra egenskaper" så kunde jag inte tänka på nåt annat än mitt eget misslyckade privatliv. Han ville försäkra sig om att jag som 33årig kvinna inte skulle bli gravid direkt om jag blev anställd. Men nu när han visste att jag var SINGEL så skulle det ju dröja om det ens skulle bli av nångång..hon verkar ju inte vilja ha barn så henne kanske vi kan anställa ändå...
Svårt att tro att samma fråga ställs till en singelman i samma ålder..

Till den chefen och till alla andra som undrar vill jag bara säga:

Jag är inte barnlös för att jag tänker på min karriär. Jag är inte barnlös för att jag inte KAN få barn. Jag är inte barnlös för att jag inte TYCKER OM barn. Jag är inte barnlös för att jag inte VET HUR man gör. Jag är inte barnlös för att jag inte VILL ha barn..

Jag är barnlös för att saker inte blivit som jag tänkt mig i livet.
Jag vill inte leva ensam, jag vill ha en livskamrat vid min sida. Jag vill inte vara barnlös, jag vill ha en bulle i ugnen precis lika mycket som ni. Jag vill också ha kärlek och ge kärlek.

Men det har inte blivit så. Mina drömmar har inte stämt överens med min verklighet. Inte än i alla fall.

Kanske det är konstigt för er, kanske är det svårt att förstå. Kanske är det obekvämt för er, men kanske ännu mer för mig.

Pressen och förväntningarna jag känner har totalt förlamat mig under de senaste åren och jag har stängt ner för alla känslor till tvåsamhet och barn. Jag har bara tryckt in paus, blundat och hållt för öronen. För det är så jag hanterar ångest. Med flykt och distraktion.

Oavsett om det stämmer eller ej så känner jag tyngden av allas undran, förhoppningar, önskningar och frågor på mina axlar..och det är riktigt tungt nu.
Jag har börjat inse att det inte är era krav på mig egentligen utan min egen föreställning om att kraven utifrån finns, som tyngt mig.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget mer än att det är lugnt hörrni. Vill slå mig fri från alla krav och outa mina känslor för det här. Jag är på väg mot nåt bra. Själv.

Vill skapa så mycket bra det bara går för mig själv. För om jag ska gå själv ett tag till så vill jag ha det gött under tiden.

Drömmen om lycka och harmoni är större än nånsin. Kanske närmare än nånsin. Livet kanske inte blir som jag trodde det skulle bli. Det kanske inte blir som ni trodde. Men tillsvidare så gör jag det jag måste för att överleva. Hoppas och drömmer.