Väntan

För ett år sedan tog jag den här bilden. Utsikten från mitt fönster i skogen. Jag och Enja hade just flyttat in i det lilla rummet och vi hoppades att fåglarna skulle komma och äta och att vi skulle ha första parkett för att studera dem.

Vi väntade...

Och väntade...

Veckorna gick men ingen ville äta i mitt fönster. Så jag jag pimpade till det och lockade med mer mat.

Ytterligare några veckor senare tog jag beslutet att Enja skulle få flytta hem till mamma. Hon var så understimulerad i det lilla rummet. Inte ens fåglar hade hon att spana på.


Det tog inte mer än någon dag efter jag lämnat Enja så dök de upp.

Hela året fick jag njuta av dessa gäster som dök up varje dag vid mitt fönster. Jag vet ju att det är så där med väntan. För tro mig, jag har väntat och längtat mycket i mitt liv. Och jag har lärt mig och försöker påminna mig själv om, att ju längre man väntar på något och om man jobbar hårt för något och ger det tid,  desto mer uppskattar man det när man väl får det. 

För allt som är värt något är värt att vänta på,