malincante

I tisdags var jag på en föreläsning med Björn Lindeblad. Han har levt som buddistmunk i 16 år. Innan det var han civilekonom på en högt uppsatt chefsposition. Jag lyssnade på hans sommarprat för ett antal år sedan. Bland de bästa jag hört. Finns HÄR  . Får ni chansen att lyssna på honom så gör det. Han pratade om att släppa taget. Och det tog jag med mig. Jag har nämligen alltid haft ett ganska bra minne. Något jag märkt är både en välsignelse och en förbannelse.  Att minnas saker kan vara mycket bra i t.ex frågesport, när man vill skriva bra på ett prov, tänka tillbaka på roliga fester, eller minnas var man ställt julkartongen i förrådet. Däremot är det inte lika bra när man allt för väl minns oförrätter och besvikelser. Minns alla fel jag själv gjort och ältar dem ofta trots att de tillhör det förflutna. Just det här att släppa taget tror jag skulle vara bra. Men hur vet man vad ska man släppa taget om och vad ska man ha kvar? När jag kom hem från föreläsningen sa...

På den 3e dagen blev hon rastlös.. Hennes mor drog hem efter att ha passat upp på henne i 2 dgr. Hon är mkt tacksam för detta. Hennes katt har fått sällskap och andra tår att bita i så även hon är nöjd. En dag ska jag ju skriva en bok..nu blev jag sugen på att skriva i 3e person..kanske vore kul. Man får ju lite distans då och allt känns inte lika utelämnande. För är det ngt jag kommer att skriva om så är det ju utelämnande saker..det är ju de som är så snaskiga och intressanta. Jag har haft några år i mitt liv då det alltid hände en massa galenskaper..det har vi väl alla haft iofs. Men jag har alltid fått höra att jag minns mycket och även många detaljer och eftersom ingen orkar lyssna på detta så behöver jag få skriva ner minnena. Det är där det svåra kommer in. Jag har inte skrivit dagbok på säkert 10 år. Jag började när jag var 7-8år och skrev till 17-18års åldern. Varje dag. Sen hände ngt. Jag o mina tjejkompisar åkte till Rhodos en vecka. Som ni vet så händer det sjuuuukt mkt gre...