2016/11/23

Kvinnors börda

Ligger hemma i fosterställning och tycker synd om mig själv med en vetekudde på magen. En sådan dag i månaden helt enkelt... Var ingen bra dag. En sån dag jag ifrågasätter hela min existens. Hur kan det vara meningen att vi ska må så dåligt en period i månaden. Vad är tanken? Varför förväntas jag presetera en sån här dag? Varför måste jag jobba alls? Är det inte meningen att jag bara ska ta hand om hemmet, gå runt o pyssla lite bara med min arma kropp och bli omhändertagen av en hårt arbetande man? Hehhehehehehehhehe

Såna tankar hade jag idag.

Nyss när jag tyckte extra synd om mig själv och behövde lite någon tröst så började jag googla. I ett desperat och ganska slött försök att hitta något storartat verk av en gammal filosof om varför denna börda lagts på oss, sökte jag på "Kvinnans bör..." men innan jag hann skriva klart tipsade Google mig om detta!!!!!?


Haha, dagens roligaste! En gammal insändare som jag helt missat. En man (stor skräll) har alltså skickat in en insädare till en dagstidning om att han tycker att kvinnor under 35 inte sak ägna sig åt bilkörning utan åt man och barn och sitt hem. PRECIS min tanke idag ju!! Men så kom jag ju på att jag redan fyllt 35..så det där gäller väl inte mig? Ingen man o barn har jag heller att skylla på att jag måste ta hand om...

Insädaren i sin helhet:

"Jag är en äldre man som är bosatt i norra Skåne, men som nyligen besökte Malmö för att göra diverse inköp. Att det finns mycket bilar visste jag redan innan jag stod på Malmös gator, men en sak visste jag då sannerligen inte och det var att det i var och varannan bil satt en kvinna bakom ratten.

De flesta kvinnorna såg ut att vara unga, men det fanns minsann även de som fyllt både 60 och 70. Nu frågar jag alla dessa kvinnor: Har ni ingenting annat att göra än att köra runt i stan på dagarna? I knappast någon av deras bilar såg jag skymten av barn.

Det som upprör mig mest är att se alla dessa unga kvinnor som borde ha ett hem och en familj att ta hand om. Vad säger deras makar? Min fru har förvisso inget körkort, men hon är heller inte typen av kvinna som sätter en bil före man och barn. Förr i tiden var det otänkbart med en kvinna bakom en ratt. Bilen var mannens egendom. Frun fick nöja sig med att vara passagerare. Men så var också allting bättre då. Inget knark och knappast några skilsmässor.

Nej, före 35 års ålder bör det vara otänkbart för en kvinna att ta körkort. Förmodligen skulle antalet olyckor minska drastiskt också. I alla fall skulle det bli bättre ordning här i samhället. I S, Broby"

2016/11/21

Yogapoga

Har gjort yoga nu varje kväll i 10 dagar. Kör "30 days of yoga with Adriene" och börjar så smått känna av det nu.
Det gör mig lycklig. Både vetskapen om att det händer saker och att göra själva yogan.
Det är egentligen en lite tudelad känsla det där med att yoga. För jag gör ju inte rätt! Vilket för mig är hemskt jobbigt. Jag gillar ju att ha kontroll och har därför nästan uteslutande tränat saker jag mer eller mindre "behärskat". Men yogan är speciell för jag känner verkligen att jag inte kan nånting. Jag hänger inte med, fattar inte när jag ska andas in och ut och kan ju absolut inte stå med raka ben eller böja mig som Adriene. Känner mig förvirrad, fet och klumpig stor del av tiden. Men om man ändå fortsätter..trots att hjärnan o kroppen ine är i synk..och litar på processen. Ja då börjar de synka tillslut.
Jag är inte helt där än såklart men ett steg närmare varje dag. Å det är så cooolt!!
Ikväll har jag kört solhälsningsövningar med roliga och lättsamma Adriene. Prova ni också.


2016/11/17

Nåt som får mig att implodera!

Fölk som snackar om saker de inte har en aning om. Jag får hjärtklappning bara jag tänker på det. Gaaaaaah!

Min puls går upp i 180 och jag känner att jag håller på få hjärnblödning. Om man vill ta livet av mig på ett smidigt sätt så är ett tips: Provoke me!

Har alltid fått höra att jag är en besserrwisser som inte kan ha fel. Och har väl varit tvungen att acceptera det även om det inte är en sådan smickrande egenskap.
Som den sökare och analytiker jag är så har jag ju självklart funderat på detta under alla år. Varför har jag en sådan odräglig personlighet... Varför måste jag alltid ha rätt? Varför bryr sig ingen annan om att kolla fakta innan de uttalar sig så att jag alltid måste ta den diskussionen?

Men på senare tid  har jag börjat förstå att det inte handlar så mycket om att jag måste ha rätt. Utan mer om ett kontrollbehov att få min verklighet att gå ihop.

Så här kanske alla besserwissrar funkar? Att det är en autistisk sida i en som får en att framstå som en viktigpetter! Min hjärna får liksom TILT när fakta blir fel!!! (OBS! Har ju oftast RÄTT förstås *blink blink*)

Men ibland har jag ju faktiskt HELT FEEEL! Jo det kan jag absolut säga. Jag har fel. Ofta när jag gissat om något. Jag kan t.ex gissa att det ska bli regn idag men det blev sol. Eller att min gravida kompis hade en pojke i magen när det sen visade sig vara en flicka. Jag kan ha en känsla att det är fredag fast det egentligen bara är torsdag. Att Clinton ska bli president men det blir Trump.... etc etc. Jag kan också GÖRA fel. Skriva för många nollor i en faktura så det bir 30000 istället för 3000. Eller skriva Storkukdsgruppen istället för Storkundsgruppen och skicka ut det till ledningsgruppen på det stora företaget jag jobbade på tidigare. Klippa mig i fingret när jag tänkte klippa håret på någon..ja ni fattar.

Men när det kommer till fakta. Saker som är eller har varit. Där har jag oftast INTE fel och blir så förvånad att andra kan ha så dåligt minne eller så lite intresse att kolla upp saker men samtidigt ett intresse av att ha rätt?? Det går inte ihop för mig. Jag kolla upp fakta säkert 5-10 ggr om dagen. I lexikon, på bilder, googlar, går igenom dokument osv.. Det lägger jag sedan på minnet och kan använda mig av i samtal osv.

I min hjärna ligger minnena sorterade i kronologisk ordning. När jag tänker tillbaka på något specifikt som hänt så ser jag liksom det framför mig fast i en film med en början lite innan själva händelsen och ett slut lite efter själva händelsen. Hela scenariot rullas upp gång på gång i hjärnan som ett videoklipp i loop under tiden jag tänker eller pratar om det. När jag minns något jag sett eller läst så visas fotot upp i huvudet där jag kan läsa till mig det en gång till. Men så kanske det är för alla???

MEN något jag inte tror ALLA upplever är att om någon berättar den händelsen på ett annat sätt för mig. Alltså samma situation. Samma text eller samma händelse men i fel ordning eller med andra ord, så blir det ett hack i min film. Jag liksom fastnar där som en trasig vinylskiva och försöker in i absurdum att få det rätt. Oftast genom att försöka "rätta" personen i fråga. Vilket inte alltid tas emot bra eller är nödvändigt. Det kanske är en heeelt oviktig sak.
Men i mitt huvud så gnager  det så FÖRBANNAT! Speciellt om personen i fråga säger att HEN har rätt. Logik och minnet är så otroligt centralt i mitt tänkande att det tar upp ALL min tankeverksamhet om det inte stämmer överens.
Min  kropps varningssystem går igång högljutt!! Tuuuut tuuuut! Errror error!

Det är som att filmen spelas upp gång på gång, loppen går och går men så fastnar den där vid det där "felet" om och om igen. Och för varje gång filmen fastnar så blir jag bara mer om mer uppjagad. Försöker få tillbaka nålen i rätt spår igen...genom att säga..nej men så här var det väl. I mitt huvud låter jag inte sur eller viktgipettrig, snäsig eller arg. Men iom att min puls går i 180 och varningssignalerna ljuder så högt så hör jag väl knappt hur jag låter. OCh i 9 fall av 10 så ser jag på ansiktsuttryck och känner av stämningen som "nä nu ska hon faaan inte få rätt igen!!!!!"

Så jag vill ju bara släppa det. Det är inte viktigt att ha rätt ALLTID. Välj dina strider! Stånga dig inte blodig...osv..försöker jag intala mig själv...Men jag haaar ju sååå svårt att släppa det, Hur fan gör man????